AbImoPectore

Därför kanske jag redan nu borde sätta mig själv i första rummet. Egoism är inte riktigt min sak faktiskt. Har väldigt svårt att sätta img själv i första rummet.
Jag läste en gång en bok, bättre självkänsla heter den. Där fanns en uppgift, minns inte riktigt vad just detta kapitlet handlade om. Men tror det hade något att göra med, vänner och vilja som var bra och vilka som var dåliga vänner.
Men i alla fall, uppgiften handlade om att göra en lista på de 5 viktigaste personerna i ens liv. Så om alla som läser detta gör en sån lista i huvudet.......

Klart?.....


Vilka har du nu? Bästa kompisen, eller kompisarna, någon eller några ur familjen, någon annan släkting?
Jag rabblade upp bästa kompisarna, pojkvän och mamma och pappa.

Hur många av er satte sitt eget namn på första plats? skulle gissa på noll. Om ni inte läst boken, eller jag nämnt det för er. Såklart gjorde inte jag heller det. Det är otroligt svårt att alltid se till sitt eget bästa, för hur vet jag egentligen idag vad som är bra för mig om ett år?

När jag står vi ett vägskäl mitt i natten, utan vägskyltar, utan pilar på marken, utan pannlampa, utan röda snören att följa och utan en sol som lyser upp min väg. Hur vet jag då vilken av dem som leder mig rätt och vilket som leder till ett snår.
Klart att man kan ta sig igenom ett snår också, men det tar tid, man får jobbiga skrubbsår, kanske till och med något djupt. Som i sin tur kan bli infekterat och ömt. Men med tiden hittar man kanske fram ändå. Kanske, kanske inte.
Vid nästa vägskäl blir man kanske feg, man blev avskräckt av det senaste snåret och är rädd för att kanske hamna i ett till. Hur motiverar jag mig att ändå välja ett av dem? Det här gången kanske det finns små röda snören att följa, men vem säger att inte de också leder till ett snår?

Ja.... Vem vet...