Jag tror jag behöver ett ventilationshål, någonstanns att slänga ur sig allt som snurrar i huvudet. Någon/något som inte stället motfrågor, som inte ifrågasätter eller ger svar.


Saker har ändrats så mycket, det här året har varit omtumlande på något vänster. Landat lite mer i mig själv och jag gillar´t.
Bor numera i Märsta, i min alldeles egna lägenhet. Skit konstig känsla. Min alldeles egna fruktansvärt stökiga lägenhet. Jag blev kär, ohyggligt kär i en MrK, fick 3 underbara sommarmånader med honom innan han ramlade av jorden och stampade på mitt hjärta. Men det var en jävla tur att han visade den vidriga sidan nu och inte om typ 3 år. Hjärtat är dock under uppbyggnad och mår under omständigheterna helt okej såhär på dagtid.

Jag har ett jobb jag trivs grymt bra på och har tack vare detta bestämt mig för att bli socionom. Så anmält mig till kvällskurs i MatteB. Kanske kan träffa lite nytt kul folk på samma gång.  =D Eftersom alla jag umgås med flytt fältet.
Socionom utbildningen ska förhoppningsvis läsas i skaune :D Där Fina sötröv numera bor.
Saker blir inte alltid som man tänkt sig, blir iofs aldrig som jag tänkt mig, haha.


Det är knepigt det här med kärlek, allt logiskt tänkande och sunt förnuft försvinner totalt och man är inne i någon jäkla seg dimma. Men sen när dimman lättar och saker blir klart och tydligt, då saknar man att sakna.

Då har det gått lite mer än 6 månader jag sist knåpade ihop något här.

Saker är sig likt mår avsevärt bättre och trivs med livet, eller delar av det i vartfall.

Måste göra något åt det här "i stan" stämmer ju inte riktigt längre. Möjligtvis kanske en annan stad om ett par månader. Förhoppningsvis.

Mer om detta vid senare tillfälle.

ciao!

Goddag mina vänner.

Haft en helt underbar midsommar och en helt underbar "dagen efter midsommar".
Nu har dom här 4 veckorna gått, och dom har gått fort. Jag är helt ärligt lite nervös över vad som komma skall.
Hur saker och ting ska liksom utvecklas på olika håll.

Men jag har saker att se fram emot, jag har mycket saker att se fram emot. Just nu ska det bli fruktansvärt kul att se Hoffmaestro och Winnerbäck, att gråta en skvätt av lycka på Håkan hellström. Umgås med mina vänner och bara vara i en vecka. Glömma måsten och bekymmer.
Sen ska det bli kul att fylla år, ha en trevlig kväll med mina underbara vänner.
I Augusti ska det bli otroligt härligt att åka till Oslo. Underbara Oslo. I Oktober ska jag gå på Londons gator och tjöta.
Underbart, det ordet är nog mitt favoritord.

Livet är underbart, lyckorus är underbart.

Vissa människor har något speciellt, något som man egentligen inte kan sätta fingret på.
Något som sitter i ögonen, rösten och leendet. Något helt underbart....

Har säkert nämnt att kvällar och nätter är jobbiga.
Känner mig så fruktansvärt ensam, trotts att jag har en hel drös med vänner så är det som att det liksom inte når ända fram. 
Som att jag är i en bubbla av glas. 
Ingen kommer ända in, ingen orkar krossa bubblan och inte jag heller för den delen.  

Ingen frågar hur det är, öga mot öga och verkligen menar det, för ingen orkar höra svaret. 
Kan iofs säga att jag nog inte orkar berätta svaret heller. Inte gråtit framför någon annan på år och dar. 
Men jag tror inte riktigt jag orkar gå runt i min bubbla så mycket länge till. Den börjar bli hemskt tung och jobbig. 
Även fast jag valt den själv. 

Nu är det kväll igen, klumpen i magen är tillbaka och jag vet inte hur jag ska få bort den. Hur jag ska sluta känna mig så ensam och övergiven. Skulle behöva en sovkamrat, (som inte heter Ted och vill bli kliad bakom örat så fort man rör på sig). Sovkamrat som i sova, inte sovkamrat som i något annat. Närhet.
Men ja, det är väll inte det lättaste att hitta bara sådär. 

Sen skulle jag behöva en vän som kunde sitta med mig en heel dag och låta mig älta alltihop typ 100 ggr över massa vin och cigg. Det skulle jag nog behöva mest. Grina en skvätt och sen skulle det vara bra. 

Jag har liksom förnekat på något sätt att jag precis gjort slut, att jag är ensam igen. På dagarna går det gimla bra att förneka och förtränga. Men nu, uscha... Det blir så tydligt.
Innan när jag var ensam, kände jag mig inte ens i närheten av såhär ensam. Men det är sant, man vet inte ritkgit vad man har förräns det är borta. Missförstå mig rätt nu, jag har gjort rätt val och jag trivs överlag med som det blev. Bara jag slapp den här tomma känslan. Och när den tomma känslan kommer så tänker man ju ofrivilligt tillbaka, och saknar allt som var bra och fint. 

I morgon i dagsljuset är allt bra igen.








 

The White Stripes - Apple Blossom

Hey little apple blossom,
What seems to be the problem?
All the ones you tell your troubles to,
They don't really care for you.
Come and tell me what you're thinking,
Cuz just when the boat is sinking,
A little light is blinking,
And I will come and rescue you.

Lots of girls walk around in tears,
But thats not for you.
You've been looking all around for years
For someone to tell your troubles to.

Come and sit with me and talk awhile;
Let me see your pretty little smile.
Put your troubles in a little pile,
And I will sort 'em out for you.

Lyssnat på Sugarplum Fairy hela dagen. Riktigt bra skit.  Speciellt låten: In Berlin.

Ny månad, nya tag. Nytt jag?

Jag är så otroligt glad, hela jag får små lyckorus mest hela tiden. Kan inte minnas när jag hade det sist.
Längtar till att ha mitt eget, längtar till att jobba och gnälla över hur jobbigt det är. Längtar till att åka till Oslo och längtar till att hälsa på i London. Längtar till midsommar med vänner och längtar till nästa träningspass.
Jag har så mycket att se fram emot så jag vet inte hur jag ska välja vad som ska bli roligast.

Det här är jag och så jag ska vara. Den här bitterfittan som publicerat alla tidigare inlägg är nu officiellt begraven på riktigt. Jag har sagt det innan och säger det igen, jag har nog aldrig kännt mig såhär levande.
Levande är bra, mycket bra.

Jag trivs med mitt liv nu och jag trivs med mig själv nu. Jag börjar komma i balans.

Jag har fått ett extrajobb som verkar bra, jag har vänner, jag har ett nytt boende, flaggisen är tillbaka i bilden, det är sommar och jag är verkligen glad.

" och så vill jag tacka livet"

Ja, då var Maj snart slut.

Jag har gjort en heel del med mitt liv. Jag gillar det, gillar att bara vara Stina.
Det är ju det jag gör bäst.

Nog den månad som fyllts av flest tårar i mitt liv. Både av lycka och sorg.
Den månaden som jag tagit flest beslut och verkligen engagerat mig i just mig.

Meen Jag gillart :D

Alltså tänk hur jävla skönt det vore att bara: Nejfan, nu pallar jag inte mer, tjarrå! och sen kliva ut och hoppa in i någon annans lite mer ordnade liv, byta problem liksom. Låta någon kirra mina kymmer. Sen kliva tillbaka och smaka på kakan.
Lite som att äta och ha kakan samtidigt.

Men det går ju inte, nej.

Den här helgen har varit fruktansvärt lång, lång och händelselös. Händelselös är inte bra för hjärnan, för mycket tid att tänka och grubbla, analysera och överväga. Så mitt huvud har gått på högvarv.
Som vanligt blev summan av kardemumman nada, nuttin, noll.
Vet inte riktigt hur jag hamnade precis här med ett sånt tjorv i skallen. Mer tjorv än vanligt. Att falla för någon som är direkt otillgängligt och låångt bort bara sådär är inte hälsosamt ur en rent psykisk synvinkel. Flera tiotals mil bort och nu flera hundratals. Hur lyckades jag liksom? :S

Meeen, det löser sig, sa han som sket i vasken, eller?

När det bara löser sig med jobb så kommer resten på köpet. Men jobb är ju inte just nu bara och bara =/
Men jag hoppas, verkligen jag hittar ett, jag måste hitta ett och det är nyss. Eftersom det sinar i kassan.

Sitting here on this lonely dock
Watch the rain play on the ocean top
All the things I feel I need to say I can't explain in any other way.

Satt nere på bryggan tidigare, såg hur regnet slog mot ytan, lyssnade på hur tyst det var.
Hela jag är upp och ner inuti just nu.
Önskar jag kunde göra något åt allt, önskar jag kunde få det jag vill.
Men jag kan inte göra ett skit, nu är det 4 veckor av väntande som kommer leda ingenstans.
Kan sätta allt jag har på att allt detta är i onödan. På att jag hoppas förgäves.

I need to be bold
Need to jump in the cold water
Need to grow older with a girl like you
Finally see you are naturally the one to make it so easy
When you show me the truth
Yeah
I'd rather be with you
Say you want the same thing too

Önskar jag vore oemotståndligt vacker, önskar jag hade den kroppen, önskar jag hade obegränsat med charm och karisma, önskar att jag hade något som gjorde mig bättre än alla andra.
Något att verkligen snärja dig med.
Men jag kan bara vara jag, jag kan bara vara mig själv.
Verkar inte som att det räcker.

Now here's the sun
Come to dry the rain
Warm my shoulders and relieve my pain
You're the one thing that I'm missing here
With you beside me I no longer fear

Och om det inte räcker, är du då värd allt det här tänkandet, undrandet, velandet och allt drömmandet?

I need to be bold
Need to jump in the cold water
Need to grow older with a girl like you
Finally see you are naturally the one to make it so easy
When you show me the truth
Yeah
I'd rather be with you
Say you want the same thing too

Ger det lite till tid, men händer det inte något radikalt sen när de här 4 veckorna gått så låter jag dig gå.
Kan inte förlora mig i något jag inte kan få, det är lite för självdestruktivt för min smak.
Inte det att jag inte vill ha dig, för det vill jag. Verkligen.
Men jag måste vara egoistisk och tänka realistiskt.

I could have saved so much time for us
Had I seen the way to get to where I am today
You waited on me for so long
So now listen to me say

Hade det inte varit för att du är en helt underbar person hade jag inte ens gått såhär långt.

I need to be bold
Need to jump in the cold water
Need to grow older with a girl like you
Finally see you are naturally the one to make it so easy
When you show me the truth
Yeah
I'd rather be with you
Say you want the same thing too
Say you feel the way I do

Regnet smattrar på bläcket utanför fönster.
Gräset nästan gnistrar i grönt, syrenen håller precis på att slå ut.
Ur mina högtalare strömmar Ted gärdestad, för kärlekens skull.

Precis klivit ur duschen, efter att ha varit ute och sprungit.
Ser fram emot kvällen på råsundas norra läktare.
Sjunga mig hes och svära.

Trotts skitväder, trotts ett förvirrat hjärta, trotts ovisshes, trotts arbetslöshet och trotts att skoluppgifterna hopar sig.
Så mår jag bra, jag känner mig otroligt levande och glad.

Hade en sån underbar dröm i natt.
Tyvärr var allt bara en dröm, en mycket avlägsen dröm känns det som.
Ovissheten är så jobbig, så kall på något sätt.

Ovissheten och jag är verkligen inte vänner.
Tycker om raka rör, inga kringelikrokar.
Men, jag har själv bäddat min säng, så får snällt ligga i den med.

Planerar en resa till Lidköping. Ska bli skit kul.
Skönt att komma bort lite.
Förmodligen ända resan i sommar =/

Beroende på vad som händer och sker med allt.
Vi får se...

Just precis i skrivande stund känns det på något sätt som att jag inte har grepp om något.
Lite som att jag betraktar mig själv utifrån.

Återigen så är jag väldigt bra på att låtsas. Så pass bra så jag faktiskt lyckats lura mig själv att allt är tipp topp.
Jag har inte riktigt landat och tillåtit mig själv att känna efter, förräns nu.
Jag är livrädd, så rädd att jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet inte hur jag ska bete mig, hur jag ska förhålla mig till saker och ting. Jag har så otroligt mycket saker jag skulle vilja säga och få ur mig, jag vet bara inte till vem eller hur.
Jag vet inte riktigt vad det är jag känner, eller jag vet precis vad jag känner. Men tillåter inte mig själv att inse det.
På något sätt blundar jag för känslorna när de bubblar upp, klappar mig själv på axeln och intygar mig att det bara är falsk alarm.
Fast allt tyder på det motsatta.

Jag vet inte riktigt vad jag hade hoppats på, vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Men det var inte detta.
Det är så mycket jag borde ta tag i, men allt ligger på is.

Som jag sagt förut, jag hatar att inte ha kontroll över saker och ting. Nu är verkligen allt upp och ner, har inget stabilt att luta mig tillbaka mot och jag famlar i luften efter något fast. Jag vet inte hur det borde kännas, det kanske är så här det ska vara?
Hur är det tänkt att jag ska känna? Bete mig och vara?

Trotts vänner, familj och nära så känner jag mig så oerhört ensam. Som att jag går runt i ett vakum, ingen kommer hela vägen in. Aldrig upplevt det här tidigare.
Det är jag ensam mot världen. Och just nu har världen powerplay =/

Den här dagen lunkar fram i snigelfart, spöregnar gör det dessutom. Ser iofs fram emot att ta min promenad idag =D

Älskar att gå när det regnar. Verkligen älskar det, känns som att alla ens bekymmer och problem rinner av.
Och det är preecis vad jag skulle behöva nu faktiskt.

Synd att jag inte har min ipod =/ förstår verkligen inte vart jag kan ha lagt den, inte den blekaste. Men, men sånt händer. Får fixa en ny.

En bra sak är att jag ska på en jobb intervjuv på torsdag =D Ska bli skitkul.
Hoppas på att få jobbet, ringde till ett ställe istället för att maila dem.
Dock inte världens mest fancy jobb, men nice tider, 16 till 22, och sen jobb varannan helg. 
Får funka tills jag hittar något bättre om jag nu skulle få det.