Ta mig till kärlek.
Eller i alla fall bort här ifrån. Miljöombyte som jag nämnde sist vore fan helt på sin plats. Funderar på att låna pengar av min pappa och åka någonstans själv. Vart som helst, bara jag kommer bort. Urkelljunga vore nice, eller sveg. Långt bort från stockholm, stockholmare och ren vardag.
Hade man bara haft pengar...
Får börja spela på lotto, eller något. Även om pengar inte kan köpa lycka så kan de fasen underlätta. För att slippa gå till sveg liksom. Vore iofs ett jädra motionspass. Nej men några tusingar till övers hade suttit helt på sin plats.
Kanske ska öppna en fond, där man kan sponsra stinas väg till harmoni. Haha, det vore nice. Om alla i hela sverige gav mig 50 öre skulle jag bli rik. Kanske vore en bra idé. Starta eget och bli verksam i tiggar branschen, jag skulle ta det till en helt ny nivå. Nej.... Vad ska man göra.... =/
Hade man bara haft pengar...
Får börja spela på lotto, eller något. Även om pengar inte kan köpa lycka så kan de fasen underlätta. För att slippa gå till sveg liksom. Vore iofs ett jädra motionspass. Nej men några tusingar till övers hade suttit helt på sin plats.
Kanske ska öppna en fond, där man kan sponsra stinas väg till harmoni. Haha, det vore nice. Om alla i hela sverige gav mig 50 öre skulle jag bli rik. Kanske vore en bra idé. Starta eget och bli verksam i tiggar branschen, jag skulle ta det till en helt ny nivå. Nej.... Vad ska man göra.... =/
Ett sista slut?
En ny början blir alltid oavsett hur man vrider på det ett slut, man kan välja att se det från den ljusa sidan. Att det bara är en början. Men det känns inte riktigt rättvist.
Jag tror jag har blivit bitter, en bitter fitta. Ibland har jag groteskt svårt att se saker från den ljusa sidan. Ur mina högtalare strömmar det glad sommarmusik som i vanliga fall får varenda liten nerv att rycka. Men nu är dom ganska likgiltiga.
"här är viden varm och vågorna slår" pft, dimman ligger tät och inte ens katten vill gå ut.
På något sätt känns det safe att vara bitter, man behöver inte få några förhoppningar som sen spolas ner lika fort som en guldfisk. För ärligt talat, det finns inte sådär super mycket att vara överlycklig för just nu, visst jag lever, har tak över huvudet och folk som älskar mig. Men att vara tacksam gör än väll inte lycklig?
Jag vet inte vad eller vart jag vill. Men just nu vet jag att jag inte vill vara här. Miljöombyte, nya ansikten, nytt joggingspår, nytt språk?
Nu spelas min och tanjas låt som vi ska ha i våran rosa cab på route66. Det vore helt underbart just nu och precis vad jag skulle behöva. " I said love take me downtown I´m just looking for some tuch" Den fick såklart vara med på sommarskivan.
Det är som att jag har en stor bumling av saknad i magen, vet inte hur jag ska beskriva känslan på något annat sätt. Jag är sjukt stressad över skolan, ändå gör jag inget åt det. Ska försöka knåpa ihop ett mail till min lärare i projektarbetet och säga att det skitit sig med praktikplats. Jag längtar bort här ifrån. Jag saknar det där, nu är det peps persson och det spär på den saknaden rätt rejält, lite skånskt. Jag vill tillbaka, vara liten igen, tröttnat på att vara vuxen nu. Jag vill tillbaka till då vi var oslagbara, vi hade roligast, var snyggast och inget kunde ta det ifrån oss. Nu är man så skör.
Jag måste släppa det.
"om och om och om igen, in och ut ut och in in och ut igen" och wow liksom. Ja det var tider.
Jag är orolig, om en månad ungefär är skolan slut. Vad gör jag då? Jag hatar att inte veta nuförtiden, jag hatar att inte ha kontroll över situationen. Och nu mina vänner har jag noll koll på allt. Finns inget som jag känner att jag har kontroll över. Åt till och med några godisar igår. Tog kanske 10 bitar, sen mådde jag illa och ångrade mig.
Så idag ska jag kuta runt munkholmen tills jag stupar, det är den ända kollen jag har nu. På vad jag äter och hur jag gör mig av med det.
Hatar att hela mitt liv hänger på någon jävla arbetsgivare som väljer att rata mitt cv. När jag sökt ett jobb som någon stum, blind, efterbliven barnrumpa skulle klara av att göra i sömnen. Nej, då ska vi ha universitetubildning och helst doktorerat i hur Icas grönsaker påverkas av hur de ligger i förhållande till varandra. Kul liksom....
Funderar på att ta lastbilskort och skita i allt vad kvinnlighet och pappersarbete heter. Eller bli bonde, det skulle vara riktigt nice. Men har varken gård, kor eller pengar. Så det skiter sig ju en del.
Lastbilschaffis, varför inte liksom.
Nej vi kanske skulle få ett slut på det här bittra, begrava bitterfittan. Men ibland så behöver man få ur sig precis alltihop. Tror jag lyckats med det nu. Hehe.
Jag tror jag har blivit bitter, en bitter fitta. Ibland har jag groteskt svårt att se saker från den ljusa sidan. Ur mina högtalare strömmar det glad sommarmusik som i vanliga fall får varenda liten nerv att rycka. Men nu är dom ganska likgiltiga.
"här är viden varm och vågorna slår" pft, dimman ligger tät och inte ens katten vill gå ut.
På något sätt känns det safe att vara bitter, man behöver inte få några förhoppningar som sen spolas ner lika fort som en guldfisk. För ärligt talat, det finns inte sådär super mycket att vara överlycklig för just nu, visst jag lever, har tak över huvudet och folk som älskar mig. Men att vara tacksam gör än väll inte lycklig?
Jag vet inte vad eller vart jag vill. Men just nu vet jag att jag inte vill vara här. Miljöombyte, nya ansikten, nytt joggingspår, nytt språk?
Nu spelas min och tanjas låt som vi ska ha i våran rosa cab på route66. Det vore helt underbart just nu och precis vad jag skulle behöva. " I said love take me downtown I´m just looking for some tuch" Den fick såklart vara med på sommarskivan.
Det är som att jag har en stor bumling av saknad i magen, vet inte hur jag ska beskriva känslan på något annat sätt. Jag är sjukt stressad över skolan, ändå gör jag inget åt det. Ska försöka knåpa ihop ett mail till min lärare i projektarbetet och säga att det skitit sig med praktikplats. Jag längtar bort här ifrån. Jag saknar det där, nu är det peps persson och det spär på den saknaden rätt rejält, lite skånskt. Jag vill tillbaka, vara liten igen, tröttnat på att vara vuxen nu. Jag vill tillbaka till då vi var oslagbara, vi hade roligast, var snyggast och inget kunde ta det ifrån oss. Nu är man så skör.
Jag måste släppa det.
"om och om och om igen, in och ut ut och in in och ut igen" och wow liksom. Ja det var tider.
Jag är orolig, om en månad ungefär är skolan slut. Vad gör jag då? Jag hatar att inte veta nuförtiden, jag hatar att inte ha kontroll över situationen. Och nu mina vänner har jag noll koll på allt. Finns inget som jag känner att jag har kontroll över. Åt till och med några godisar igår. Tog kanske 10 bitar, sen mådde jag illa och ångrade mig.
Så idag ska jag kuta runt munkholmen tills jag stupar, det är den ända kollen jag har nu. På vad jag äter och hur jag gör mig av med det.
Hatar att hela mitt liv hänger på någon jävla arbetsgivare som väljer att rata mitt cv. När jag sökt ett jobb som någon stum, blind, efterbliven barnrumpa skulle klara av att göra i sömnen. Nej, då ska vi ha universitetubildning och helst doktorerat i hur Icas grönsaker påverkas av hur de ligger i förhållande till varandra. Kul liksom....
Funderar på att ta lastbilskort och skita i allt vad kvinnlighet och pappersarbete heter. Eller bli bonde, det skulle vara riktigt nice. Men har varken gård, kor eller pengar. Så det skiter sig ju en del.
Lastbilschaffis, varför inte liksom.
Nej vi kanske skulle få ett slut på det här bittra, begrava bitterfittan. Men ibland så behöver man få ur sig precis alltihop. Tror jag lyckats med det nu. Hehe.
