AbImoPectore

Läste precis min söta vän Alex blogg. Hon hade skrivit ett långt inlägg om falska vänner. Fick mig att tänka lite på det hela och jag förstår mig inte riktigt på falska personer. Förstår inte riktigt hur de orkar med sig själva. Jag har själv varit och är stundtals en riktigt skitsnackare, I know, I know. Men nu förtiden försöker jag verkligen att hålla mig, bita mig i tungan när jag håller på att säga något.
Men alla dessa personer som man en gång i tiden var skit tajt med. Som man nu råkar springa in i någon gång ibland när man är ute i Märsta. Mår illa av bara tanken på det.
"Nämen Heeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej, hur måååååår du? Shitt vadlänge sen, vad gör du? vi måste ju bara ses o ta en fika. "
Någon som känner igen sig? Den fikan som båda så väl vet aldrig ens kommer komma på tal i nyktert tillstånd, eller i något annat sammanhang. Varför inte bara ett hej och sen inget mer. För När man väl träffar samma person i nyktert tillstånd så möter man inte ens dens blick. Falskt och äckligt ytligt.
Men de här fallen är ju inte ens vänner.

De absolut tråkigaste är vänner som försvinner så fort det kommer något nytt, de som blir helt andra människor när de är i ett nytt förhållande eller träffar "nya vänner". Så svårt att veta hur man ska göra med sånt. Jag vet ju att jag är långt i från samma person som jag var för några år sen. Men ändå, jag har inte bytt värderingar och allt sånt.


Man ska ha vänner som både ger och tar energi. De som bara tar ska man göra sig av med, för det orsakar bara mer krångel än nöje.

Nej, nu ska jag gå till tuben.