En låt
Satt och skulle precis, precis sova.
Men så när jag skulle stänga av datorn så startade en låt, I just want to make the sad boy smile, heter den och jag blev helt paralyserad. Freeky, alla känslor jag begravt så långt, långt in jag bara kunnat bara bubblar upp. På en gång, så otroligt jobbigt.
Har inte gråtit en tår över något jag känt de senaste månaderna men nu bara kommer det. Men på något sätt känns det inte ledsamt, mest befriande. Som att all skit rinner ut på en gång, man kanske behöver gråta ibland. Larvigt att inte ens kunna visa sig svag inför sig själv egentligen.
Höjden av stolthet kanske.
Det här liknar mer och mer värsta "emo" bloggen, men som sagt är den bara för mig själv. Kan inte skriva i min dagbok längre efter vad som hände för ett år sen. Inte skrivit en rad i den sen dess, som att den är smittad av något.
Så det här är som min dagbok, endast för mig själv.
Tror att vi alla har massa saker som vi inte vill erkänna för oss själva. Undrar varför vi fungerar så, varför vi förnekar känslor och drag hos oss. Varför vi inte bara förljer våra känslor och faktiskt skiter i konsekvenserna, så länge det inte handlar om att gå och döda någon, eller liknande.
Bättre att ångra något du gjort, än att ångra något du inte gjorde.
Undrar hur väl det stämmer, min mardröm är att vakna upp när jag är 65+ och undra vart mitt liv tog vägen. Undra varför jag inte följde mitt hjärta och tog min egen väg.
Undrar vems väg jag vandrar nu?
När vet man egentligen om vägen man går är sin egen? Jag menar vi påverkas ju hela, hela tiden av allt runtomkring oss. Vart är balansen av egen vilja och yttre influenser?
Nu blev det väldigt flummigt. Men även jag har saker jag egentligen inte vill erkänna för mig själv, som liksom ligger och smågnager. Varför vet jag inte, kanske rädd för konsekvenser och ånger. Men jag vet inte...
Längtar tillbaka till hultsfred 05, när Håkan kliver på scenen och de första tonerna till nu kan du få mig så lätt når öronen.
De var rena lyckotårar. Blandat med lite för mycket alkohol och lite sömn under en vecka. Men lycka var det.
Ta mig tillbaka, bara för några sekuner.
Långt inlägg.
Men så när jag skulle stänga av datorn så startade en låt, I just want to make the sad boy smile, heter den och jag blev helt paralyserad. Freeky, alla känslor jag begravt så långt, långt in jag bara kunnat bara bubblar upp. På en gång, så otroligt jobbigt.
Har inte gråtit en tår över något jag känt de senaste månaderna men nu bara kommer det. Men på något sätt känns det inte ledsamt, mest befriande. Som att all skit rinner ut på en gång, man kanske behöver gråta ibland. Larvigt att inte ens kunna visa sig svag inför sig själv egentligen.
Höjden av stolthet kanske.
Det här liknar mer och mer värsta "emo" bloggen, men som sagt är den bara för mig själv. Kan inte skriva i min dagbok längre efter vad som hände för ett år sen. Inte skrivit en rad i den sen dess, som att den är smittad av något.
Så det här är som min dagbok, endast för mig själv.
Tror att vi alla har massa saker som vi inte vill erkänna för oss själva. Undrar varför vi fungerar så, varför vi förnekar känslor och drag hos oss. Varför vi inte bara förljer våra känslor och faktiskt skiter i konsekvenserna, så länge det inte handlar om att gå och döda någon, eller liknande.
Bättre att ångra något du gjort, än att ångra något du inte gjorde.
Undrar hur väl det stämmer, min mardröm är att vakna upp när jag är 65+ och undra vart mitt liv tog vägen. Undra varför jag inte följde mitt hjärta och tog min egen väg.
Undrar vems väg jag vandrar nu?
När vet man egentligen om vägen man går är sin egen? Jag menar vi påverkas ju hela, hela tiden av allt runtomkring oss. Vart är balansen av egen vilja och yttre influenser?
Nu blev det väldigt flummigt. Men även jag har saker jag egentligen inte vill erkänna för mig själv, som liksom ligger och smågnager. Varför vet jag inte, kanske rädd för konsekvenser och ånger. Men jag vet inte...
Längtar tillbaka till hultsfred 05, när Håkan kliver på scenen och de första tonerna till nu kan du få mig så lätt når öronen.
De var rena lyckotårar. Blandat med lite för mycket alkohol och lite sömn under en vecka. Men lycka var det.
Ta mig tillbaka, bara för några sekuner.
Långt inlägg.
Kommentarer
Trackback
