AbImoPectore

Har säkert nämnt att kvällar och nätter är jobbiga.
Känner mig så fruktansvärt ensam, trotts att jag har en hel drös med vänner så är det som att det liksom inte når ända fram. 
Som att jag är i en bubbla av glas. 
Ingen kommer ända in, ingen orkar krossa bubblan och inte jag heller för den delen.  

Ingen frågar hur det är, öga mot öga och verkligen menar det, för ingen orkar höra svaret. 
Kan iofs säga att jag nog inte orkar berätta svaret heller. Inte gråtit framför någon annan på år och dar. 
Men jag tror inte riktigt jag orkar gå runt i min bubbla så mycket länge till. Den börjar bli hemskt tung och jobbig. 
Även fast jag valt den själv. 

Nu är det kväll igen, klumpen i magen är tillbaka och jag vet inte hur jag ska få bort den. Hur jag ska sluta känna mig så ensam och övergiven. Skulle behöva en sovkamrat, (som inte heter Ted och vill bli kliad bakom örat så fort man rör på sig). Sovkamrat som i sova, inte sovkamrat som i något annat. Närhet.
Men ja, det är väll inte det lättaste att hitta bara sådär. 

Sen skulle jag behöva en vän som kunde sitta med mig en heel dag och låta mig älta alltihop typ 100 ggr över massa vin och cigg. Det skulle jag nog behöva mest. Grina en skvätt och sen skulle det vara bra. 

Jag har liksom förnekat på något sätt att jag precis gjort slut, att jag är ensam igen. På dagarna går det gimla bra att förneka och förtränga. Men nu, uscha... Det blir så tydligt.
Innan när jag var ensam, kände jag mig inte ens i närheten av såhär ensam. Men det är sant, man vet inte ritkgit vad man har förräns det är borta. Missförstå mig rätt nu, jag har gjort rätt val och jag trivs överlag med som det blev. Bara jag slapp den här tomma känslan. Och när den tomma känslan kommer så tänker man ju ofrivilligt tillbaka, och saknar allt som var bra och fint. 

I morgon i dagsljuset är allt bra igen.