AbImoPectore

Alltså tänk hur jävla skönt det vore att bara: Nejfan, nu pallar jag inte mer, tjarrå! och sen kliva ut och hoppa in i någon annans lite mer ordnade liv, byta problem liksom. Låta någon kirra mina kymmer. Sen kliva tillbaka och smaka på kakan.
Lite som att äta och ha kakan samtidigt.

Men det går ju inte, nej.

Den här helgen har varit fruktansvärt lång, lång och händelselös. Händelselös är inte bra för hjärnan, för mycket tid att tänka och grubbla, analysera och överväga. Så mitt huvud har gått på högvarv.
Som vanligt blev summan av kardemumman nada, nuttin, noll.
Vet inte riktigt hur jag hamnade precis här med ett sånt tjorv i skallen. Mer tjorv än vanligt. Att falla för någon som är direkt otillgängligt och låångt bort bara sådär är inte hälsosamt ur en rent psykisk synvinkel. Flera tiotals mil bort och nu flera hundratals. Hur lyckades jag liksom? :S

Meeen, det löser sig, sa han som sket i vasken, eller?

När det bara löser sig med jobb så kommer resten på köpet. Men jobb är ju inte just nu bara och bara =/
Men jag hoppas, verkligen jag hittar ett, jag måste hitta ett och det är nyss. Eftersom det sinar i kassan.