AbImoPectore

Just precis i skrivande stund känns det på något sätt som att jag inte har grepp om något.
Lite som att jag betraktar mig själv utifrån.

Återigen så är jag väldigt bra på att låtsas. Så pass bra så jag faktiskt lyckats lura mig själv att allt är tipp topp.
Jag har inte riktigt landat och tillåtit mig själv att känna efter, förräns nu.
Jag är livrädd, så rädd att jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet inte hur jag ska bete mig, hur jag ska förhålla mig till saker och ting. Jag har så otroligt mycket saker jag skulle vilja säga och få ur mig, jag vet bara inte till vem eller hur.
Jag vet inte riktigt vad det är jag känner, eller jag vet precis vad jag känner. Men tillåter inte mig själv att inse det.
På något sätt blundar jag för känslorna när de bubblar upp, klappar mig själv på axeln och intygar mig att det bara är falsk alarm.
Fast allt tyder på det motsatta.

Jag vet inte riktigt vad jag hade hoppats på, vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Men det var inte detta.
Det är så mycket jag borde ta tag i, men allt ligger på is.

Som jag sagt förut, jag hatar att inte ha kontroll över saker och ting. Nu är verkligen allt upp och ner, har inget stabilt att luta mig tillbaka mot och jag famlar i luften efter något fast. Jag vet inte hur det borde kännas, det kanske är så här det ska vara?
Hur är det tänkt att jag ska känna? Bete mig och vara?

Trotts vänner, familj och nära så känner jag mig så oerhört ensam. Som att jag går runt i ett vakum, ingen kommer hela vägen in. Aldrig upplevt det här tidigare.
Det är jag ensam mot världen. Och just nu har världen powerplay =/